Imorse när jag kom till jobbet så hade jag lite tid innan jag skulle börja dagens första lektion. Jag gick till personalrummet för att ta mig en kaffe, men väl där inne står det en stor jäkla skylt att kaffemaskinen är trasig. Fan, utbrister jag och blir väldigt sur. I personalrummet sitter våra städerskor och våran nya vaktmästare och skrattar åt mig medans de dricker sitt egna medhavda kaffe i termos. Detta gör mig ännu surare och jag börjar gå ut ur rummet för att försöka hitta mig en kopp kaffe i någon annan del av skolan. Men då ropar våran nya vaktmästare till mig att jag ska stanna och på knagglig svenska säger han: "Du, jag måste säga dig en sak, du har en sån unik röst. Du låter som en sångerska, jag tycker jättemycket om din röst. Har du tänkt på att bli operasångerska någon gång?" Jag kan ju inte hålla mig utan börjar asgarva och svarar att nej det har jag aldrig tänkt på. Han säger igen lite knaggligt att jag ska ta det som en komplimang och jag tackar och försöker att hålla tillbaka skrattet och går därifrån.
När jag går därifrån så skrattar jag ihjäl mig och en av mina kollegor står utanför personalrummet och skrattar och säger "Jag hörde vad han sa, men jag var tvungen att gå ut ur rummet igen för jag kunde inte hålla mig för skratt". Då börjar jag skratta ännu mer och detta var nog en fin start för min kära kollega också. Sen fortsätter jag och skrattar i flera minuter och detta har gjort att jag har glömt av att jag är sur för kaffet. Och när jag sen kommer in i mitt arbetsrum så finns det kaffe där, så allt är frid och fröjd igen.
Jag tycker att det är väldigt kul att vaktis har lyckats få en sån bild av mig och min röst, vi har ju bara träffats några gånger och han har bara jobbat hos oss i två veckor. Men jag kan ju inte annat än att hålla med honom såhär i efterhand, att jag har ju en röst som en sångerska. Han har så rätt, så rätt våran nya vaktis....
1 kommentar:
Haha, underbart ser fram emot en smaskig jäkla Aria på Söndag!
Skicka en kommentar