När Ida gick hem vid 12 tiden så satt jag kvar och lyssnade på den ett par gånger till. Första versen är så himla fin, men ledsam tycker jag.
"Det verkar som att storhetsvansinnet
tillslut stöter på sin överman och sin överkvinna
Hetaste paret i mannaminne
Utan en aning om hur fan vi skulle kunna hinna
Med karriären räddar världen och vi såg tiden rinna
Iväg, men hur kunde kärleken försvinna?
Efter alla hinder som vi kommit över innan
Snubblar vi på det vi inte kunde övervinna
Vi kunde vinna mot hela världen
Men inte mot oss själva"
Ur: Imperiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar