12 års väntan

För 12 år sen när jag och Ida började hänga, lyssnade vi mycket på Lenny Kravitz. Och då bestämde vi att vi någon gång skulle se denna man ihop.

Och igår så hör Ida av sig och frågar om jag ska gå på Lenny. Ja, var är han då, jag har inte hört nåt om att han ska ha konsert i Götet. Då ska han visst uppträda på Liseberg. Ida hade i sin tur snappat upp denna information på Facebook (vad gjorde man egentligen innan facebook???). Men i alla fall var det bara att styra upp ett Lisebergbesök för oss.

Det var i alla fall en grym konsert och det kändes overkligt att se honom, men det var fint. Superfint faktiskt. Han körde på som sjutton och när han körde Stand by My women, då jäklar var det fint. Han var charmig och superbra men när solglasögonen åkte av, så kändes han sliten och inte lika charmig längre. Sen blir det lite väl mycket publikfrieri i slutet och han kom tillbaka för en sista låt och trodde han var gud. Det kunde vi varit utan men det fick mig och Ida att analysera hans välmående och jag själv drog på ordentligt i min hobby-analys av honom.

Jaja, på vagnen hem var vi glada och lite lyriska och vi insåg att vi var så sjukt nära att missa detta. Lite ledsen är jag dock över att han inte körde Again..

Förväntansfulla..

Fattar ni vad jag menar? Inte lika charmig...