Fansan, dansan, pansan, lansan

I veckan var jag och Fanny och fikade med Lena och Ida. Då frågade Lena mig om jag någon gång gör något på dagarna som jag aldrig innan trodde att jag skulle göra. Alltså något som har med Fanny att göra, som man börjat göra när man fått barn men aldrig trott att man skulle göra.

Jag svarade snabbt att det händer säkert att jag gör saker som jag verkligen inte trodde att man skulle göra och att man ibland känner sig lite löjlig. Sen tänkte jag inte så mycket på det mer och vi började prata om annat.

Men dagarna efter detta så har jag tänkt på detta väldigt mycket och jag måste nog erkänna att det där om att jag kan vara lite löjlig, är nog en väldigt stor underdrift. Jag skulle nog vilja utnämna mig själv till världens löjligaste. Minst hundra gånger per dag sjunger jag urlöjliga låtar som jag hittar på själv för Fanny, jag kallar henne för urlöjliga namn, jag rimmar på allt för att jag typ tycker det är roligt och jag gör urlöjliga miner. Jag gör ju detta såklart för att jag tror att Fanny ska tycka att hon har världens roligaste mamma. Och visst det kanske hon tycker att hon har ibland men ibland tittar hon på mig som att jag är den konstigaste person som finns. Och jag kan fan inte klandra henne alltså men jag kan även inte hejda mig när orden och rimmen bubblar ur munnen på mig..

Alltså ännu en grej man kan lägga till på listan om vad som händer när man får barn, kanske en av de sakerna som hamnar lite på den negativa sidan. Man blir superlöjlig och hur gärna man än vill så kan man inte hjälpa det. När man kommer hem från bb, så har man inte bara fått med sig en bebis hem utan även fått med sig en kurs i rimning. Bara sådär...