Till låns?

Nu har denna fantastiska lilla tjej Fanny funnits i 2,5 månader och jag känner att jag har ett behov att skriva av mig lite.. (känner man att man inte orkar läsa smörigt blaj om Fanny så kan man lika gärna sluta läsa nu..)

Det är helt ofattbart hur mycket man kan tycka om en person, jag har väl såklart förstått innan att man kommer tycka om sitt barn supermycket. Men jag har aldrig förstått känslan innan att det faktiskt nu finns en människa i min omgivning som verkligen är viktigast för mig.. Jag tycker så mycket om henne, så att jag ibland tror att det är farligt att tycka om någon så mycket.

Men det är även en sån konstig känsla att jag nu är mamma. Jag är liksom mamma åt Fanny och kommer alltid vara det. Ibland tänker jag att hon bara är till låns, det kanske kommer någon och tar tillbaka henne från mig. Men i andra sekunden undrar jag vem det skulle vara. Och mitt hjärta svämmar över av känslor när jag vet att hon är min dotter och det ska aldrig vara någon som kommer och tar henne från mig.

Jag har alltid tyckt om barn och jag har många sparvar som trängs i mitt hjärta men nu är det dags för dom att dela platsen med den viktigaste sparven Fanny..


Varje dag när jag vaknar och har denna underbara lilla tjej som ligger och sprattlar och skrattar bredvid mig, så tänker jag att alla borde få vakna upp på det sättet. Det finns inget finare att titta på, än henne och jag förstår nu att alla småbarnsföräldrar tar så himla lång tid på sig på morgonen. Man kan ju ligga i sängen och bara titta hur länge som helst.

Världens finaste tjej som jag kan pussa på hela dagarna om det skulle vara så.